Fars dag utan pappa

fatherless_day_no_patriarchsJag har aldrig firat fars dag!

Mina föräldrar skildes när jag var 1 år och sen var pappa sällan närvarande och syntes aldrig till runt fars dag.

Jag minns fars dag som en av dom ensammaste dagarna på året under min uppväxt, alla hade någon att fira utom jag.

Visst hade min pappa en bra ursäkt, han var sjöman och när jag var 9 år flyttade han till Filippinerna. Enda sättet att nå honom var via rederiet och skicka telegram…för er som inte vet vad det är…  🙂 här är en länk till Wikipedia.

Min uppväxt bestod av hundratals brutna löften om när han skulle komma, presenter jag skulle få och att han skulle ta hand om mig när mamma söp som värst.
Jag skulle få flytta till honom i Manila(Filippinerna), han målade upp en vacker bild och hoppet tändes…
Men han kom aldrig och presenterna lyste med sin frånvaro, mamma försökte komma med ursäkter för att maskera hans svek…men sorgen och besvikelsen åt sig in i själen ändå.
Det kom aldrig några vykort eller presenter från andra sidan Atlanten, jag var övergiven och faderslös tills han en dag dök upp när jag var 20 år.

Vi pratade om detta vid ett enda tillfälle och det var ett långt samtal, jag frågade hur han kunde lämna mig med en mamma som redan vid min födelse hade alkoholproblem.
Han berättade hemska saker om hur hon hade lämnat mig hemma ensam när hon skulle spela bingo och han var på jobbet. Hur han gång på gång hade hittat mig skrikande och hungrig i spjälsängen när  han kom hem.

Jag frågade ännu en gång hur han hade kunnat lämna mig där och förklaringen för honom var enkel, han kunde inte tänka sig att jobba i land.

Att jobba som sjöman var allt för honom och det överskuggade allt, men det var ändå inte hela sanningen. Han skapade ett liv i Filippinerna med en ny familj som han tog hand om, han tog bättre hand om barn som inte var hans än om mig.
Det gjorde precis lika ont att bli ratad som vuxen som när jag som barn satt och hoppades och drömde om att pappa skulle älska mig.

Min pappa dog 2001 en månad innan sin 60-års dag, dom sista åren hade vi en bättre vänskaplig relation och han träffade min son så ofta han var i Sverige.
Jag är glad att dom fick träffas och att min son har en annan bild av min pappa än jag.

Jag hatar inte min pappa, men jag hatar hur sveket har påverkat mig.
Jag sörjer inte min pappa, men jag sörjer det som kunde ha varit.
Jag saknar inte min pappa, för det finns inget att sakna.

Egenanställd

Egenanställd

Under många år jobbade jag som anställd medieplanerare och säljare åt olika bolag, men kände att jag ville arbeta i egen regi och få chansen att styra över mitt eget arbete och tid.

Jag funderade länge på hur jag skulle göra och läste en massa tråkig information om hur man startar företag, kilometervis med text om olika företagsformer och deras fördelar, företagsekonomi, moms och revisorer.
Det är så mycket att sätta sig in i om man skall starta eget företag, och jag måste erkänna att jag har en släng av administrativ fobi…
Ärligt talat så tappade jag sugen lite, jag ville ju bara göra det som jag var bra på och slippa allt krångel….

Då snubblade jag över begreppet egenanställd och nu när jag har satt mig in i det så undrar jag varför inte fler gör som jag 🙂

Jag kan jobba vart jag vill och med vad jag vill och företaget som jag samarbetar med (Bolagskraft) hjälper mig med allt pappersarbete, som fakturering, betalar alla skatter och avgifter och jag får in min lön på kontot 🙂

Egenanställning är ganska nytt i Sverige och fungerar så att du gör ett arbete som du får betalt för. Istället för att fakturera från ett eget företag, fakturerar då i mitt fall Bolagskraft kunden.
Jag är min egen chef, har mina egna kunder och uppdrag, mina priser styr jag själv över.
Det skall dock sägas att det inte är helt lätt att sätta pris på sig själv….men man får titta på vad företaget fick för dina uppdrag som anställd och utgå från det.
Jobbar man hemifrån så har man i regel lägre omkostnader och kan dra ner sitt pris något för att vara konkurrenskraftig.

Jag jobbar nu med mitt eget under namnet The Content Factory där jag mest skriver innehåll (content) till företags hemsidor, jag hanterar deras sidor om dom själva inte har tid eller kunskap, översätter text och jag bygger även enkla hemsidor.

Detta gör jag vid sidan om min anställning som restaurangchef, men målet är att bli helt egenanställd så småningom.

Det finns givetvis fördelar och nackdelar, men för mig väger fördelarna över och jag tycker att anställningsformen passar mig perfekt.

Är du intresserad av hur det funkar, titta in på Bolagskraft

Varför dricker du inte…?

drunk-woman-bottlesVarför dricker du inte?
Kom igen nu, skall du verkligen inte ha något?
Men ett glas vin kan du väl ta…eller vi kan nog ha något annat om du inte tycker om vin…
Var inte så jävla tråkig, kom igen nu…

Dessa kommentarer och alla variationer ni kan tänka er har jag hört genom åren och det är ärligt talat jävligt tröttsamt.
Jag är inte nykterist, men väljer rätt ofta att inte dricka när jag är ute eller på fest och detta är ett beslut som jag har fått försvara sen Hedenhös gick i shorts.

Jag har en hel hög med fullgoda skäl till varför jag väljer att vara nykter, men varför kan folk inte bara acceptera att jag inte vill?
Men för den goda sakens skull, här är några av dom:
Jag växte upp med en alkoholiserad mamma, Pappa drack så fort han var ledig, min bror är alkoholist och jag har mer än min beskärda del av släktingar som är helg fyllon.
Jag tycker inte om öl eller rött vin, vitt vin…ja om det är riesling 😉 jag tar gärna en alkoläsk eller en drink, men när jag själv vill.

Att sitta hemma en fredag, lördag kväll  eller hela semestern och pimpla vin eller öl bara för att ”jag är värd det” kommer aldrig att hända, det är inte min grej.

Nu skriver jag inte detta för att ni skall få dåligt samvete, ni får dricka precis hur mycket ni vill när ni vill och jag kommer inte att döma er för det. Jag skulle  dock uppskatta om jag fick lov att vara nykter utan att ni ger mig dåligt samvete.

Jag förstår att en del av er inte vill dricka i er ensamhet och gärna vill ha en ”drinking buddy” men jag tänker inte dricka för att legitimera ert drickande. Vill du ta ett glas vin eller suga i dig en hel bag in box, be my guest…jag kan hålla ditt hår när du mår dåligt 😉

party       basta-van-23

Nykter på krogen

Jag har lärt mig att maskera min nykterhet på krogen och väljer att dricka saker som ser ut som en drink. Det är lite tragiskt att jag skall behöva göra det, men jag har roligare när jag inte hela tiden måste försvara att jag inte dricker…
I slutet av kvällen när man skall gå hem och jag tar fram bilnycklarna brukar reaktionen inte vänta på sig, antingen tror dom att jag skall köra full eller så inser dom till sin fasa att jag är nykter…

Folk är oerhört fascinerade av det faktum att jag kan gå ut nykter och ha roligt och jag får ofta frågan om hur jag står ut med alla fulla människor…alltså ni inser väl att ni pratar om er själva… 🙂
Jag har inte det minsta ont av fulla människor varken när jag jobbar i baren eller när jag är gäst på krogen eller på fester. Visst blir dejting poolen mindre eftersom jag faktiskt ser hur alla ser ut och beter sig, men det är ju mitt problem inte ert  😉

Åldras med värdighet….

Vem fan uppfann det uttrycket? Att åldras med värdighet…”bah” kan jag inte ens få åldras som jag vill utan att folk skall tycka till.

Vad i hela världen betyder det att åldras med värdighet egentligen?
Är det värdighet att bejaka sina rynkor, överflödskilon och gråa hår? Finns det i er värld inga alternativ och vem bestämde att det var ovärdigt att åldras genom att ta hand om sig själv…måste vi alla låta naturen ha sin gång och leva med den kropp vi har i allt sitt förfall?

Jag är ledsen men säger det redan nu, JAG har ingen som helst plan att göra detta!

Som jag har berättat tidigare så växte jag upp med en fantastiskt dålig självkänsla och uppskattade inte min ungdom när jag hade den. Nu när jag äntligen har lärt mig att uppskatta mig själv så ser jag inte ut som jag känner mig på insidan, jag har liksom hamnat i otakt med mig själv.
Nu har jag genetiskt begåvats med att åldras med sk. grace, men allt är inte naturligt och det står jag för.

Plastikkirurgi

Dom flesta jag känner som har gjort ingrepp smyger med det, inte för att dom skäms utan för att det tycks så mycket i vår omgivning och dom orkar inte försvara sig.
Jag har dock aldrig hymlat med att jag har fixat till mig och önskar att jag hade börjat spara pengar för länge sedan för att kunna ge mig själv lite mer hjälp på traven.

Nu kommer säkert en del av er att tycka att jag är patetisk som lägger så mycket vikt vid mitt utseende och det får ni gärna tycka, men för mig handlar det inte om att vara snygg utan om att trivas med sig själv.
För måååånga år sedan opererade jag brösten, jag hade helt enkelt inget kvar efter amning och tyckte att det var något jag ville unna mig själv. Bröst operationer har på något sätt blivit accepterade av dom flesta och kritiseras inte speciellt ofta, men jösses om du funderar på att fixa ansiktet
3 år sedan så opererade jag ögonlocken hos Fredrik Berne på Klinik 34 och det är något av det bästa jag har gjort.
Innan operationen såg jag trött ut och det spelade ingen roll hur mycket jag sov eller sminkade mig, den trötta tanten stirrade tillbaka på mig spegeln i alla fall….
Men operation av ögonlocken är inte bara ett kosmetiskt ingrepp som görs på kliniker, utan dom görs också på vanliga sjukhus eftersom det kan vara skadligt för synen att ha för mycket hud på ögonlocken.

Skönhetsvård

Jag har bestämt mig för att jag är värd att tas hand om och jag är inte redo att kasta in handduken än på många år.
All skönhet kommer inte från insidan även om en vacker själ och ett gott hjärta är nog så viktigt, så några gånger per år går jag till den fantastiska Jennie Blom på Klinik Villastan här i Borås, hon hjälper min utsida att matcha insidan 🙂
För två år sedan så provade jag att fixa mina fransar också, jag hade mina dubier gällande detta och oroade mig för att mina egna fransar skulle ta skada…Men eftersom synen har blivit sämre och målning av fransarna oftast resulterade i mer maskara runt ögonen än på fransarna och tops kontot rakade i höjden så bestämde jag mig för att testa.
Visst kostar det en slant som allt annat, men jäklar så bra det är 🙂

Dom flesta av oss fixar med hår och naglar som en del i våra dagliga rutiner, det är sällan eller aldrig som någon har åsikter om detta.
Jag är inte naturligt blond…det vet alla som har känt mig mer än 5 år, mina naglar är heller inte naturligt rosa, guld eller silver med en glans som man kan spegla sig i 😉

Kan det vara så att vi enklare accepterar den typen av ingrepp som inte är permanenta som att färga håret, hårförlängning, fransar, lösnaglar och smink…Undrar varför?
Titta på den nya trenden med contouring…här kan man snacka om att köpa grisen i säcken.
Jag ser i alla fall i stort sett likadan ut med smink som utan till skillnad från detta.

Nu menar jag inte att man skall gå bananas på plastik kliniken, men gör det du vill göra och gör det så naturligt som möjligt.
Tanken är att se lite piggare och fräschare ut och inte som någon ny plastig version av sig själv.

,

Ålder och självkänsla

För ganska många år sedan satt jag och tittade på  Oprah när hon firade sin 50-års dag, då berättade hon väldigt öppet om självkänsla, sin uppväxt och sitt liv. Det som fastnade och som jag då förundrades över var hennes uttalande om att hon först nu hade hittat sig själv.
Jag kunde då inte riktigt förstå hur man kunde gå genom halva sitt liv och vara så framgångsrik utan att veta vem man är.
Nu börjar jag dock förstå vad hon menade och kanske är det som med det mesta i livet att man måste uppleva det för att förstå 🙂

oprah-winfrey-jpg

Självkänsla

Jag har dom sista åren börjat nysta i min uppväxt som periodvis var ganska traumatisk med en alkoholiserad mamma och frånvarande pappa. Min mormor fanns alltid i närheten så att jag hade en mjuk plats att landa på, men otryggheten och barnagan satte sina spår och jag växte upp till en tjej/kvinna med extremt dålig självkänsla.
Den har hållit mig tillbaka på det personliga planet, men yrkesmässigt har jag alltid presterat och varit självsäker…vilket är en märklig kontrast.
Problemet med dålig självkänsla är att andra snappar upp det och utnyttjar det, vilket i sin tur leder till nya relationer som följer samma dåliga mönster.
Jag började jobba med mig själv för några år sedan och har gjort en hittills ganska makalös resa inombords och idag kan jag ärligt säga att jag tycker om mig själv.

Det tar tid att nöta bort gamla vanor och jag tycker fortfarande då och då att jag är ful och inte duger, men dom tillfällena blir färre och färre.
Trots att jag har jobbat alldeles för mycket dom sista tre åren så har ändå jobbet på krogen gett mig oerhört mycket. Första året var tufft, men sen har jag mött människor som har berikat mitt liv enormt mycket och gett mig en helt ny bild av mig själv.

Nu är jag där jag önskar att jag hade varit när jag var 25 år, jag har insett mitt eget värde och att jag hör och häpna inte är fulast i byn…
Numer får jag ofta kommentarer om att jag ser så glad ut och jag är GLAD för det mesta och lycklig för att jag äntligen har hamnat rätt i livet.
Profil

MEN jag har hamnat i någon slags mystiskt åldersvakuum…jag vet hur gammal jag är men insidan och utsidan matchar inte längre varandra och min hjärna vill inte riktigt greppa läget.

Åldersfixering

Vi är extremt åldersfixerade i Sverige och vi förväntas säga hur gamla vi är i alla situationer och rapa ur oss vårt personnummer i tid och otid… men varför är siffran så jävla viktig?
Vad säger siffran egentligen…jag möter ofta personer i min ålder som inte är vuxna och unga människor som är väldigt kloka, så det kan inte vara erfarenhet eller klokhet som bedöms.
Är det rynkorna…eller är det bara så att vi Svenskar måste dela upp människor i åldersfack för vår egen bekvämlighet?
Jag får ofta frågan av gäster i restaurangen om åldersgräns och hur gamla personer som bruka komma till oss.
Det är främst äldre gäster (kvinnor) som inte vill beblanda sig med yngre…
Om vi har 30 ”medelålders” kvinnor i lokalen och det kommer in 10 unga tjejer, då går dom äldre vidare….”för att det är så ungt här” och jag förstår helt ärligt inte varför.

Jag får aldrig frågan om hur gammal jag är när jag är utomlands, men jag hör mig själv fråga andra och hör liksom hur åldersfrågan poppar upp huvudet i tid och otid.
Högst irriterande ovana som jag måste sluta med, för egentligen så spelar det ingen roll hur gamla dom eller jag är om vi har kul när vi umgås!

När jag var på semester med Sofia i maj så träffade vi en fantastisk kvinna, hon var glad, aktiv, full av liv och hon kunde festa mig under bordet utan att blinka.
Denna magnifika underbara kvinna var 70 år, men hon lät inte det stoppa henne 🙂 Hon kastar sig ut i livet med öppna armar och bara tar för sig, ger sig ut på äventyr och dejtar yngre män…som i hennes fall är drygt 50 år 😉
Jag har bestämt mig för att jag vill vara som henne, redan nu!

  JOANCOLLINS_NUMBERS age

, Att dejta

bond

Hör upp, män/grabbar/pojkar: Det är dags att vi har ett litet samtal.

Först vill jag säga till alla riktiga män där ute som är ”old school” och ber oss tjejer om en dejt, visar att ni gillar oss och uppvaktar oss, jag lyfter på hatten åt er. Tack för att ni får oss att känna att vi är värda något för er.

Nu är det tydligen så att man i det ”moderna” samhället skall vara mogen nog att kunna dejta mer än en person i taget innan vi bestämmer oss för vem vi vill ha…jag kan personligen tycka att det är en att ha kakan och äta upp den modell.
Eller ett sätt att legitimera att man ligger med fler än en person…
Men är man överens så fine…ni killar skall dock komma ihåg att även vi kan dejta fler….hur mysigt är inte det.

Och lyssna här,  jag vet att det inte är lätt att be om en dejt, det är skrämmande, egot och självförtroende kan få kan få ta en och annan smäll på vägen, men om du inte lägger ner lite jobb så får du inget i gengäld.
Jag vill dessutom tillägga: Att stå och gnida sig mot en tjej på dansgolvet är inte samma som att be om en dejt…visst fattar vi att du är intresserad, men av vad???
Samma gäller fylleflört på krogen, supa sig snygg är ingen hit…visst kan du få med dig något för kvällen som troligen har samma status som du, men kvalitén kan variera 😉

Jag tänker inte lägga skulden enbart på män för den låga status som dejting har i vår kultur numera, men om killar/män inte gör något trots att dom naturligt är mer benägna att vara dom som jagar, så måste vi kvinnor att ta på oss den maskulina rollen för att något skall hända.

Trots alla kvinnorörelser och jämlikhet så vill jag fortfarande bli uppvaktad.
Jag får nog alla landets feminister på mig, men det bryr jag mig inte om! Lika lön och jämlikhet är viktigt, men det behöver inte döda romantiken.
Dra ut stolen, öppna dörren, lyssna på mig och få mig att känna mig vacker och åtrådd. Lägg din hand på min rygg, inte för att knuffa mig i rätt riktning utan för att leda mig rätt. Visa och var stolt för att du är ute med mig, det finns inget värre än att sitta på en dejt med en man som är fokuserad på allt utom mig. Det ger oss känslan av att ni skäms och inte riktigt vill erkänna att ni är ute med oss.
Marley

Marleys ord här är viktiga, lova inte mer än ni vill ge, var ärliga. Finns inte känslan där så säg till, dra inte ut på det för att sen sakta glida in i glömskan.
Det finns en trend nu för tiden att bete sig illa och att höra av sig allt mer sällan för att få tjejen att tröttna och göra slut, skärp er! Vill du göra slut i en relation eller sluta dejta en person, väx upp och säg ifrån.

Varför har vissa av er degenererat till omogna pojkar som inte vågar ta en chans?
Ni vågar ta risker på jobbet, hoppa fallskärm, köra motorcykel, klättra i berg och riskerar liv och lem i olika sporter, men ni vågar inte be en tjej om en fika….

Fråga oss om ett dejt för jösse namn

Gör det till en riktig dejt, bara för oss. Betala för en middag, bio eller en kaffe, ja egentligen vad som helst. Bara denna lilla grej talar om för oss att du är ganska intresserad.

Jag vet att det kan bli dyrt, jag vet att du har begränsat med fri tid, och jag vet dejting kan ibland vara obekvämt.
Men, som dom säger i det stora landet i väster; Man Up
Om du vill köra varianter som ”vi kan väl hänga och kanske sova ihop ibland”  så visst gör det, men du skall veta att en tjej som har minsta lilla egenvärde inte kommer att stanna kvar speciellt länge.

the-problem-with-men

Kommunicera med oss

Följer du mig på Instagram eller FB? Gillade du mitt foto? Vet du vem mer som gjorde det…? vänner och vänners vänner, din like eller emoji på sociala medier säger mig ingenting.

Om du vill sticka ut lite så kanske du skulle försöka ringa eller skicka sms mer än en gång i veckan. Sociala medier är en sött sätt att flirta, men det bör inte vara allt du gör. Kommunikation är den mest integrerade delen av en relation. Om du inte lär känna henne, hur kan du veta om du vill gå vidare?

Håll tempot uppe

Ja, vi är alla upptagna, och det är ibland svårt få ihop planer, men seriöst t.o.m. företagsledare och presidenter hittar tid för att umgås med sina fruar lite då och då. Om du är intresserad av någon, är det viktigt att vara konsekvent i dina ansträngningar; annars lär den andra parten tappa sugen.

Det är definitivt kul att behålla en del av mystiken i en relation men när det går veckor utan kontakt så är det bara förvirrande och dumt. Varför slösa din tid alls om du inte kommer att gå hela vägen ut?

Låtsas att du bryr dig

Jag sticker ut hakan och säger att de flesta tjejer inte räknar med att få blommor och gå ut till en fem-stjärnig restaurang på dom första dejterna. Spara det tills du vet om du gillar henne.

Dom första dejterna handlar om att lära känna någon, så om det innebär att vi äter en hämtpizza golvet i lägenheten med några värmeljus och ett bordsvin, så det låter helt ok.

Det som saknas i dag är som jag skrev i början är lite romantik, gör saker som får det att verka som om du bryr dig. Hämta upp oss vid vår lägenhet, öppna dörren och se till att vi känner oss bekväma och omtyckta är mer än tillräckligt för att göra en tjej svag i knäna.

Du har säkert gjort det någon gång för en tjej som inte uppskattade det och nu känner du dig bitter, men det är inte en anledning att sluta. Varje dejt är en ny möjlighet att imponera, och om hon inte är mottaglig för det, då är hon inte tjejen för dig.

Uthållighet och ansträngning är nyckeln till framgång i allt du gör i livet. I dejting, är det vad som kommer att sätta dig mil före konkurrenterna eftersom ingen gör det längre. Om du vill ha den där tjejen, gå efter henne! Du kommer märker  om hon verkligen inte är intresserad.

Killar/män/pojkar, jag vet att ni inte gillar romantiska komedier…men dom flesta tjejer älskar dom 🙂 En smart manlig vän har lärt sig vad kvinnor gillar genom att titta på mängder av dessa sk. chick flicks och jag lovar att han inte behöver gå igenom livet ensam.

Män

Och tjejer/kvinnor, förvirra dom inte. Om du gillar honom, var öppen och tillgänglig.
Om du inte gör det, var artig och säg det rätt upp och ner, spela inte spel, det  kan förväxlas med att ni spelar svåra att fånga….

Och för guds skull, sluta låta er att bli behandlade som en KK om det inte är vad du vill.

Slutligen, sluta spela spelet!

Gillar du någon, visa eller ännu hellre säg det. Är du inte intresserad, säg ifrån och sluta slösa varandras tid på något som aldrig kommer att bli något!

 

 

,

Back in Alanya

Förra året när vi började prata om semester så var den andra halvan av Ooops (Sofia) envis och ville ta med mig till Turkiet och då närmare bestämt Alanya.

Vi hade en fantastisk semester och längtade tillbaka redan när vi packade för hemresan…

Sunprime alanya beach restaurang

Nu är vi tillbaka i Alanya och på Sunprime Alanya Beach och har varit här en vecka, man var lite rädd för att det inte skulle vara lika underbart som sist. Det kan ju ibland vara svårt att toppa upplevelser, men det är precis lika härligt.
Alanya och hotellet med sin underbara personal levererar igen 🙂
Selma jobbar i servisen, Ali och Efrem servar oss på stranden och allt är som det skall vara.

Detta året hade vi också turen att träffa 2 fantastiska människor från Linköping; Tilda & Gunnar. Dom har hängt med oss en vecka och vi har nog inte skrattat så på flera år och då brukar vi ändå ha rätt kul.
Dom har nu åkt hem och jag o Sofia får roa oss själva sista veckan….

Hela gänget i alanya

Vi promenerar många mil på Alanyas gator och stränder för att kunna äta all god mat på kvällarna, vi är ganska trogna och har våra favoriter bland restaurangerna i stan.
Vi hamnar ofta på Big Horn Steak House  som rekommenderas varmt, dom är grymma på kött, men ikväll ska  vi nog till äventyrs prova en ny restaurang.

Valet av semestermål detta året var inte svårt som ni förstår 🙂 men många i vår omgivning förstod inte att vi kunde åka hit igen och fick om och om igen frågan; är ni inte rädda…
Det pratas så mycket om oroligheter och terrorhot, men det är inget som märks här nere, i Alanya rullar livet på som vanligt.

Vi  förstår inte riktigt hur folk resonerar när dom väljer att inte åka hit…
Samma personer skulle inte tveka att åka till Paris, New York, London eller Bryssel för den delen om tillfälle bjöds.
Varför skulle det vara farligare i Alanya eller dom andra semesterorterna i Turkiet än i dom städer där det faktiskt varit riktiga terrordåd dom senaste åren??
Alanya ligger trots allt VÄLDIGT långt bort från gränsen till Syrien.

Vi är här och njuter i solen en vecka till och planerar redan nästa resa 😉
Imorgon blir givetvis lite sol men också ett besök på den stora tisdags Bazaren här i Alanya så lite shopping kan det bli… 🙂

Livet i stort…

Man kan väl enkelt uttryckt säga att det är mycket nu…

Jag känner mig just nu som en kula i livets flipperspel som studsar frenetiskt mellan alla uppdrag och livet i stort.
Genvägar är inte att tänka på heller, minsta knuff nu skulle få livet att högljutt skrika TILT eller så rinner den förbannade kulan rakt ut i evigheten.
Det är heller inte säkert att det finns reserver att ta till…

flipper

Jag jobbar fortfarande med mina 3 jobb och jag älskar dom alla på sitt sätt, beach 2016 är fortfarande på banan och här är det inte den förbannade ”resan” som räknas utan MÅLET eftersom jag skall kränga på mig en bikini om 5 dagar…
Visst har jag tappat 6 kg och med min stressnivå så är det en prestation i sig, meeeen jag hade så gärna velat gå i mål innan resan.

Dejta…

Mitt i allt detta så försöker jag dejta…japp, ni läste rätt 🙂

För första gången på många år så dejtar jag på hemmafronten, alla som känner mig vet att jag brukar hålla mina relationer långt borta från Borås 😉
Stockholm, Norge, Danmark, Gotland, Gislaved….bara för att nämna några av platserna.

Jag vet egentligen inte varför det har blivit så, kanske för att jag har varit så bekväm i mitt liv och med att bo ensam att det har varit enkelt att ha relationerna på håll.
Svaret är säkert mer komplext än så, men frågan är om jag har nytta av att analysera detta nu eller om jag bara skall låta det var?
En sak är dock säker och det är  att om man jobbar som jag gör så funkar inte relationer på avstånd, som det är nu så hinner man ju knappt träffas när man bor samma stad.

Dejtandet är fortfarande ganska nytt, ja i min värld i alla fall 🙂 men fortsättning följer.

Semester

Mitt i allt arbete, dieten och dejtandet skall jag alltså åka på semester…
Jag hyser en misstanke om att datorn kommer att smygas ner i resväskan, men målet är att koppla av i 2 veckor med Sofia på bästa hotellet i Alanya. Jag behöver ladda batterierna inför en lång sommar av arbete på The Factory och takterrassen.

personalen på Sunprime alanya beach   selfie1   stranden

Balans i livet är bra har jag hört… 🙂 och när man har som mest att göra så skriver jag blogg 😉

balance-is-the-key-to-life-i2899

Jessica Petroff

Min syster & jag

Systrar

Min syster är ytterligare ett kapitel i min mammas liv som var dolt för mig tills mamma dog, eller ja…det är nästan sant.
Min pappa nämnde en syster kanske 5-6 år innan, men när jag tog upp det med mamma så förnekade hon detta och jag trodde henne.

Mitt i sorgen när begravningen var avklarad och man skulle ta tag i det mer jordnära så får jag ett samtal från banken som sköter bouppteckningen.
Kvinnan i luren säger; Hej, jag heter NN är det Berit jag pratar med….

Den korta meningen kom sedan att vända mitt liv upp och ner.
Samtal löd sedan så här:
Jag: Nej, det är Jessica
Banken: Heter din mamma Anja Petroff
Jag: Ja
Banken: Jag söker hennes dotter Berit
Jag: Jag är hennes dotter…vem är Berit?

Här inser kvinnan att något ät väldigt fel och hänvisar hon mig till folkbokföringen och lägger sen helt sonika på luren.

Vem är Berit?

Jag  sköt alla känslor åt sidan, tog tag i detta och kontaktade folkbokföringen med en gång. Dom informerar mig om att min mamma hade adopterat bort ett ”flickebarn” i April 1966, alltså bara 1 år och 5 månader innan jag föddes.
Hon heter Berit sa dom, men dom kunde inte berätta mer eftersom hon var adopterad.

Tankarna snurrade runt i huvudet, jag var arg, frustrerad och ledsen på min mamma som så uppenbart hade ljugit för mig. Någonstans förstod jag nog att skammen var för mycket att bära, men jag kände mig inte så förlåtande i den stunden.
Jag visste sedan tidigare att jag hade en äldre bror som var bortadopterad, men nu var det en syster också.
Detta fick mig att ifrågasätta min existens, varför blev jag kvar och inte dom?

Nu är det så att man då och då i livet möter myndighetspersoner med ett hjärta och det hade den kvinnan som jag pratade med. Hon sa till mig att skriva ett brev till Berits adoptivföräldrar som hon sedan skulle skicka till dem åt mig.hjärta

När brevet var skrivet och inlämnat till den fantastiska människan som jag tyvärr glömt namnet på så återstod bara att vänta och hoppas. Jag visste ju inte hur dom skulle reagera eller om Berit ens visste att hon var adopterad.
Någon vecka senare så fick jag ett brev, eller snarare ett kort i ett kuvert från min syster….hon skrev att hon hade fått mitt brev och att när hon hade landat i detta så skulle hon kontakta mig. Jag blev rörd när jag läste kortet, det blev plötsligt så verkligt att jag hade en syster.

Första samtalet

Det gick kanske en vecka eller två och sen en dag ringde telefonen, när jag svarade så hörde jag bara: Hej jag heter Berit och är din syster, med andan i halsen sa jag hej. Det var inledningen till århundradets längsta telefonsamtal och en djup vänskap med en syster som jag aldrig hade vetat om.
Herregud vad vi pratade, jag tror inte att någon av oss minns vad vi pratade om men det var så naturligt, vi klickade omedelbart och bandet bara fanns där.

Det var precis så där töntigt som man hör andra säga på TV, pusselbiten som alltid hade saknats hade nu hittat sin plats.

Första mötet

Det första telefonsamtalet blev till många och ganska snart så bestämde vi att jag skulle åka ner till Göteborg där hon bodde.
Tågresan var den längsta i mitt liv, det så mycket känslor på en gång. Jag var förväntansfull, nervös, orolig, glad, ja i stort sett allt på känsloskalan passerade under den timma som tågresan tog. När jag kliver av så tittar jag efter en blod tjej i blå kappa…och det finns tre på perrongen, vad är oddsen för det…

Vi hittade dock varandra på perrongen och tillbringade en fantastisk helg ihop, nu 24 år senare så kan vi se tillbaka på mängder med minnen som väger upp de minnen som vi inte har av varandra som barn.
Självklart känns det ibland tråkigt att vi inte fick växa upp ihop, vår mamma var ju i ärlighetens namn inte den stabilaste människan att växa upp med och det hade varit skönt att kunna luta sig mot varandra.
Ibland vill ödet annorlunda och om mamma hade behållit Berit så hade jag inte funnits, så det fanns väl en mening i att det blev som det blev.

Då och då genom åren så har jag funderat på hur det kom sig att jag blev kvar och det var ödets nyck. Min pappa gifte sig med mamma och hennes familj fick veta att jag fanns, när dom sedan skilde sig när jag var 1 år så flyttade mamma till min mormor.
Denna fantastiska kvinna skall jag berätta om en annan gång, men hon är anledningen till att jag inte blev bortadopterad, på gott och ont.
Både som barn och som vuxen är det svårt att inte vara önskad, är man inte önskad som barn så präglar det hela ens liv.
Jag har hittat mig själv idag och är trygg i mig själv, men länge lämnade jag relationer för att inte bli lämnad.

Min vän

Idag är det 8 år sedan en av mina bästa vänner lämnade oss och jag tänker fortfarande på henne varje vecka.

Jag minns tydligt dagen hon började i min klass,  vi klickade direkt och blev vänner.
Våra liv hade så många likheter och vi kunde öppet prata med varandra om svårigheterna med att leva med våra mammor som båda hade alkoholproblem.
Vi tacklade dock omvärlden på väldigt olika sätt, jag blev stark och hård medan hon blev känslig och ständigt sökande efter bekräftelse.
När jag pekade finger och bad dryga klasskamrater dra åt skogen, så ville hon så gärna passa in och vara som alla andra.
Mycket av högstadiet gick åt till att försöka passa in istället för att bara vara sig själv och inse hur fantastisk hon faktiskt var, det är säkert så för många men när det är ostabilt hemma så blir det ännu värre.

Men så hittade hon mannen i sitt liv eller pojken kanske man skall säga för dom var inte så gamla då 🙂 i detta så hittade hon sig själv och började skapa sitt liv.

friendship

Det var fantastiskt att se henne blomma upp, vara så kär, köpa hus och få barn. Jag minns när jag åkte hem till henne efter första barnet, hon verkade så vuxen med eget hus, man och barn 🙂 Jag bodde fortfarande hemma….
I alla år så var jag avundsjuk på henne, men på ett bra sätt.
Hon verkade ha allt med barnen, skolan, jobbet och huset under kontroll, det var en massa fritidsintressen som skulle jongleras vid sidan om allt annat och barnen var verkligen hennes allt.

Vi pratade mycket under deras uppväxt om allt som hände och den känslomässiga bergochdalbana som man lever i med barn. Dom älskar och och ser upp till oss och sen helt plötsligt blir dom tonåringar….
Lite då och då under dessa samtal så kunde man höra tjejen hon var innan, behovet att passa in och vara bäst.
När vi någon gång tog ett glas vin så dök dom gamla demonerna upp igen och det var nog först i vuxen ålder som jag faktiskt förstod hur påverkad hon var av mobbingen i skolan.

Sen en morgon ringer telefonen och en röst i andra änden frågar om min vän är hos mig…jag minns det som om det var igår.
– Nej, hon är inte här
– Pratade ni igår?
– Jaaaa, hon skulle se finalen i Let´s Dance hemma. Jag kollar inte på det. Vad är det som händer???
– Vi vet inte vart hon är….hon är borta.

Den meningen gjorde mig illamående och någonstans visste jag att något var väldigt fel, det var dagen då min vän hade lämnat oss.
Det obegripliga hade hänt och sorgen slog ner som en hök i oss alla, den rev och slet medan vi försökte förstå.
Maken, barnen, vännerna, vi var alla som förlamade och letade efter svar överallt. Så småningom fortsatte livet för oss alla och vi överlevde, men det satte spår i oss alla på olika sätt och band oss samman på andra.

Sorgen och saknaden efter en fantastisk vän finns alltid där och jag vårdar minnet ömt.

Lapp1