Beach 2016 del 3

Beach 2016 är fortfarande en avlägsen dröm, det är bara att inse att jag är totalt ryggradslös och har noll karaktär när det kommer till kakor, bullar och annat bakat elände.
Det är bara att inse, JAG ÄLSKAR KANELBULLAR, brunch och kyckling med skinn.

kanelbullar
Detta i kombination med min träningskompis Sofias extremt långa förkylning och att jag givetvis inte släpar mig till gymmet av egen maskin, så har viktminskningen sedan länge officiellt stannat av och vänt åt fel håll.

våg
Jag kan lika gärna erkänna att jag inte ens har öppnat den där käcka lilla boken om hur man blir smal som hade samlat damm i hyllan något år…
Den ligger nu på skrivbordet och ingår nu i samlingen grejer jag inte ser, lite som när man får tillfälligt synbortfall i garderoben 🙂

Äntligen smal

Jag ser inte ens ljuset i tunneln och det är bara 2 månader kvar till semestern, jag är besegrad och kastar in handduken. Nu tar jag hjälp av proffs, med detta sagt så har jag nu anmält mig till viktväktarna.
Det finns lika många bantningsmetoder som tjockisar och hälsofreaks, men jag känner att det är skönt att gå på något gammalt och beprövat.
Jag behöver hitta ett sätt som fungerar i det långa loppet och jag gillar ju mat, med VV får man äta all mat 🙂 bara lite mindre.
Jag har även fått med mig 2 vänner (Sofia & A-S)på detta äventyr i poäng så nu skall väl även jag bli av med volangerna innan bikinihelvetet skall på den 2 maj.

Blir jag bara av med min förkylning också så skall jag verkligen göra en insats och ta mig till gymmet med…………jag loooovar 🙂

Inte bara en hund!

Jag blir så ledsen och förbannad när jag hör frasen ”men det är ju bara en hund”

Förstår ni inte att det är den typen av resonemang som gör att djur far illa i samhället och mängder av hundar överges, ges bort eller hamnar på hundstall.
För dom allra flesta av oss så är hunden en familjemedlem, för vissa är det deras barn och för ännu fler kanske den enda familj dom har.

Alla skaffar vi hund av olika anledningar, men gemensamt för dom allra flesta av oss är sällskapet och den villkorslösa kärleken som vi får från våra hundar som lockar.
Det finns dom vars barn har flyttat ut eller par som inte kan få barn som slösar sin kärlek på sina hundar istället.
Jag möter många äldre som tack vare sina hundar kommer ut varje dag och träffar nya vänner,  dom håller sig friska och är mindre ensamma i sin vardag.

Dam med hund Hund_och_gubbe

Om man skaffar hund mitt i livet och fortfarande arbetar så kan man ibland behöva ta ledigt för att ta hand om sin fyrbenta kompis, dom precis som barn kan bli sjuka och behöva omvårdnad.
Då möts man tyvärr ofta av just kommentarer som ”det är ju bara en hund” eller ”kan inte någon annan passa hunden”
NEJ, det är inte bara en hund! Det är min familj/mitt barn/min bästa kompis!
När man har en ”hundfamilj” så får man inte ta ut vård av hund, det finns inga subventionerade dagis eller barnbidrag, väljer du och din partner att gå isär så finns inget underhållsbidrag eller delad vårdnad.

Om man inte kan få barn och väljer att skaffa hund istället för att fylla hålet i hjärtat så får man ingen hjälp. Vi vet allt detta och därför vill vi gärna slippa spydiga kommentarer om våra kära ”barn” blir sjuka eller behöver gå till veterinären.
Vi betalar lika mycket skatt som alla andra, vabbar aldrig, vi är överlag friskare och är i bättre form för att vi är ute och rör oss oftare.

När våra hundar blir sjuka eller gamla så dör dom, det är en oerhörd sorg och saknad som man måste ta sig igenom, hunden har ju varit med dig överallt, myst med dig i soffan, tröstat och fått dig att skratta i många år. Då vill vi inte höra ”men du kan ju skaffa en ny hund” hur jävla okänslig får man bli? Tänk om jag skulle säga så till en mamma eller pappa som precis förlorat sitt barn…. jag vågar inte ens tänka på vad som skulle hända.
Vi förväntas inte heller stanna hemma från jobbet och sörja när hunden går bort utan bara borsta av oss och inse att livet går vidare.

När min älskade Jack Russel, Ozzy hastigt blev sjuk och dog bara 5 år gammal så var det en oerhörd sorg och jag grät floder, men jag fick ta semester för att sörja för hunden är inte en nära anhörig.
Självklart så förstår en del av mig detta, men samtidigt så vill jag att samhället skall respektera alla våra familjemedlemmar, oavsett om det är en hund, katt eller papegoja så är dom delar av vårt liv och våra familjer.

IMG_0371 IMG_0342

Titti Schultz skrev om sorgen efter sin hund 2011 i Gefle dagblad

Elsa är min nya familjemedlem, hon kommer från ett hundstall där hon och hennes 5 syskon föddes. Mamman var dräktig och övergiven, men tack och lov hittades hon och fördes till hundstallet.  Varje dag på året så sitter det 300 hundar i bara detta sheltret och ser man på alla hundstall världen över så är det oerhört tragiskt, bara för att så många tänker  ”men det är ju bara en hund”

Elsa september 2015  Elsa Feb 2016

 

Kostnadsfri skola….eller inte?

Idag läste jag en artikel i tidningen om den kostnadsfria skolan och friluftsdagar som brinner inne eftersom vissa föräldrar envisas med att allt under skoltid skall bekostas av skolan.

Jag läste artikeln och det efterföljande kommentarerna från upprörda föräldrar som har så fruktansvärt dålig ekonomi att dom absolut inte kan sponsra sitt barn med 150 kr för en utflykt som skulle kosta 800 kr om dom gjorde det på egen hand.

Det brann till lite i huvudet på mig då jag har hört detta i alla år som Daniel har gått i skolan och skrev en respons, som jag faktiskt trodde skulle göra att jag fick mobben efter mig…
Men än så länge så har det varit lugnt, kanske var det en och annan som kände igen sig.

Här är mitt inlägg till debatten:

Jag har själv varit ensamstående förälder sedan sonen var liten och har lyssnat på dessa diskussioner under föräldramöten i alla år. Det har gällt både friluftsdagar och klassresor och pengar till dessa. Min upplevelse har varit att det alltid är samma grupp av föräldrar som protesterar högst och det är inte alltid beroende på deras pengabrist, utan ganska ofta en principsak. Dom betalar skatt och skolan skall vara avgiftsfri!

Dom ville inte skicka med frukt till fruktstunden eller fika till utflykter, det fanns aldrig pengar till skolresor eller friluftsdagar. Det fanns dock alltid pengar till cigaretter, lådvin och annat som kunde sätta guldkant på föräldrarnas vardag.
Det är oftast samma föräldrar som ”glömmer” barnens regnkläder, missar att ta med ombyte eller skicka med badkläder.
Med lite planering av ekonomin så bör alla kunna lägga undan 50 kr per månad som kan användas till barnens utflykter med skolan.
matsäck
Kan man inte få loss dessa 50 kr så bör man nog se över sin ekonomi lite, inte ens under perioder när jag har stämplat eller pluggat har jag haft så lite över i månaden och då rökte jag under hela hans uppväxt!
Det skall dock erkännas att jag prioriterade min son före mycket annat som och hade det inte räckt så hade jag definitivt slutat röka.
När skolorna ordnar dessa utflykter så har barnen chansen att uppleva saker som dom annars inte skulle få göra till en bråkdel av det skulle kosta annars.
Jag är oerhört tacksam till de lärare och fritidsledare som engagerar sig i barnen och vill hitta på saker med barnen för att vidga deras vyer.
Skolan skall givetvis vara kostnadsfri när det gäller utbildning, den ingår ju i välfärden. men den lilla guldkanten i våra barns tillvaro kan väl vi föräldrar ändå ställa upp och betala.
Har man många barn så kanske varje barn kan få vara med på en betald utflykt per termin eller år.
Orättvisor och skillnad i ekonomi får vi alla leva med på gott eller ont under hela våra liv, livet kommer aldrig att vara 100% rättvist hur mycket vi än skulle vilja det.

Sorgen efter mamma

Idag när jag var ute med Elsa (hunden) så mötte jag en kvinna som jag har sett i parken då och då.
Hon frågade om jag hade någon erfarenhet av ett ställe som ligger i grannhuset där dom har seanser….jag var lite förvånad över frågan, men fick säga att det har jag inte.
Då berättade hon att hennes pappa hastigt hade gått bort för någon dag sedan och att hon var nedbruten av sorg.
Vi hade ett långt samtal hon och jag om sorg och hur man sörjer, jag sa till henne att alla sörjer olika. Man måste välja sitt eget sätt att sörja och inget sätt är fel oavsett om man väljer att prata med en präst, hålla seanser eller bara gråta, men man bör så småningom gå vidare.

Samtalet med kvinnan fick mig att tänka på min mamma Anja som gick bort den 14 Januari 1991 endast 52 år gammal.
Jag sörjer inte min mamma längre och har inte gjort på många år, men jag kan bli ledsen för hennes skull för allt som hon har missat eftersom hon dog så tidigt i livet.
Hon fick aldrig se mig riktigt vuxen eller gift, hon fick aldrig träffa min son Daniel eller se honom växa upp.

Mamma

Min relation med min mamma var minst sagt stormig från början till slut, det fanns dagar när hon var en fantastisk bullbakande mamma och det fanns dagar när jag inte kunde väcka henne för att hon hade däckat.
Humöret svängde med hennes perioder och ju närmare en period av drickande man kom desto mer opålitlig blev hon.
Trots allt som vi hade gått igenom under min uppväxt så var sorgen när hon dog som en svart avgrund. Det gick så fruktansvärt fort, hon blev sjuk måndag lunch och tisdag 21.00 tog hon sitt sista andetag.

Vi hann aldrig säga farväl, förlåt eller jag älskar dig…

Smärtan slog som en slägga rakt in i magen när min morbror vände sig om och sa att det var över, den slog luften ur mig totalt och tårarna hade inget slut.
Det var en sorg som för mig var helt överraskande, jag hade alltid trott att jag skulle bli lättad när det var över.
Efter otaliga försök att ta sitt eget liv gav kroppen nu upp utan hennes hjälp och kastade in handduken, alla de gånger jag hade suttit i väntrummet och hoppats var nu ett minne blott.

Jag var nog någonstans lättad, men sorgen över allt som aldrig blev och aldrig skulle kunna bli nu när hon var borta var så definitiv att den var helt förlamande.

Trots allt detta så sörjde jag min mamma djupt i 2 veckor till begravningen var över, sen sträckte jag på mig och gick vidare i livet för det var så jag var fostrad.
Jag sörjde inte mindre än andra, bara mindre synligt och jag har alltid med mig mina kära i hjärtat, men sorgen och saknaden blir mindre för varje dag, månad och år.
Sorgen jag känner idag är mer för mammas skull, över det liv hon levde och alla svårigheter hon fick möta från barnsben som gjorde att hon gav upp så tidigt.

Jag kan också känna en sorg för min son som aldrig fick känna sin mormor och för det hopp jag hade för att han skulle vara det som kunde fått henne att vilja leva.

Hennes berättelse kommer jag att skriva om någon gång, den är dock inte så mycket Ooops utan en sorglig berättelse om ett krigsbarn som aldrig hittade rätt väg.