Min vän

Idag är det 8 år sedan en av mina bästa vänner lämnade oss och jag tänker fortfarande på henne varje vecka.

Jag minns tydligt dagen hon började i min klass,  vi klickade direkt och blev vänner.
Våra liv hade så många likheter och vi kunde öppet prata med varandra om svårigheterna med att leva med våra mammor som båda hade alkoholproblem.
Vi tacklade dock omvärlden på väldigt olika sätt, jag blev stark och hård medan hon blev känslig och ständigt sökande efter bekräftelse.
När jag pekade finger och bad dryga klasskamrater dra åt skogen, så ville hon så gärna passa in och vara som alla andra.
Mycket av högstadiet gick åt till att försöka passa in istället för att bara vara sig själv och inse hur fantastisk hon faktiskt var, det är säkert så för många men när det är ostabilt hemma så blir det ännu värre.

Men så hittade hon mannen i sitt liv eller pojken kanske man skall säga för dom var inte så gamla då 🙂 i detta så hittade hon sig själv och började skapa sitt liv.

friendship

Det var fantastiskt att se henne blomma upp, vara så kär, köpa hus och få barn. Jag minns när jag åkte hem till henne efter första barnet, hon verkade så vuxen med eget hus, man och barn 🙂 Jag bodde fortfarande hemma….
I alla år så var jag avundsjuk på henne, men på ett bra sätt.
Hon verkade ha allt med barnen, skolan, jobbet och huset under kontroll, det var en massa fritidsintressen som skulle jongleras vid sidan om allt annat och barnen var verkligen hennes allt.

Vi pratade mycket under deras uppväxt om allt som hände och den känslomässiga bergochdalbana som man lever i med barn. Dom älskar och och ser upp till oss och sen helt plötsligt blir dom tonåringar….
Lite då och då under dessa samtal så kunde man höra tjejen hon var innan, behovet att passa in och vara bäst.
När vi någon gång tog ett glas vin så dök dom gamla demonerna upp igen och det var nog först i vuxen ålder som jag faktiskt förstod hur påverkad hon var av mobbingen i skolan.

Sen en morgon ringer telefonen och en röst i andra änden frågar om min vän är hos mig…jag minns det som om det var igår.
– Nej, hon är inte här
– Pratade ni igår?
– Jaaaa, hon skulle se finalen i Let´s Dance hemma. Jag kollar inte på det. Vad är det som händer???
– Vi vet inte vart hon är….hon är borta.

Den meningen gjorde mig illamående och någonstans visste jag att något var väldigt fel, det var dagen då min vän hade lämnat oss.
Det obegripliga hade hänt och sorgen slog ner som en hök i oss alla, den rev och slet medan vi försökte förstå.
Maken, barnen, vännerna, vi var alla som förlamade och letade efter svar överallt. Så småningom fortsatte livet för oss alla och vi överlevde, men det satte spår i oss alla på olika sätt och band oss samman på andra.

Sorgen och saknaden efter en fantastisk vän finns alltid där och jag vårdar minnet ömt.

Lapp1