Livet i stort…

Man kan väl enkelt uttryckt säga att det är mycket nu…

Jag känner mig just nu som en kula i livets flipperspel som studsar frenetiskt mellan alla uppdrag och livet i stort.
Genvägar är inte att tänka på heller, minsta knuff nu skulle få livet att högljutt skrika TILT eller så rinner den förbannade kulan rakt ut i evigheten.
Det är heller inte säkert att det finns reserver att ta till…

flipper

Jag jobbar fortfarande med mina 3 jobb och jag älskar dom alla på sitt sätt, beach 2016 är fortfarande på banan och här är det inte den förbannade ”resan” som räknas utan MÅLET eftersom jag skall kränga på mig en bikini om 5 dagar…
Visst har jag tappat 6 kg och med min stressnivå så är det en prestation i sig, meeeen jag hade så gärna velat gå i mål innan resan.

Dejta…

Mitt i allt detta så försöker jag dejta…japp, ni läste rätt 🙂

För första gången på många år så dejtar jag på hemmafronten, alla som känner mig vet att jag brukar hålla mina relationer långt borta från Borås 😉
Stockholm, Norge, Danmark, Gotland, Gislaved….bara för att nämna några av platserna.

Jag vet egentligen inte varför det har blivit så, kanske för att jag har varit så bekväm i mitt liv och med att bo ensam att det har varit enkelt att ha relationerna på håll.
Svaret är säkert mer komplext än så, men frågan är om jag har nytta av att analysera detta nu eller om jag bara skall låta det var?
En sak är dock säker och det är  att om man jobbar som jag gör så funkar inte relationer på avstånd, som det är nu så hinner man ju knappt träffas när man bor samma stad.

Dejtandet är fortfarande ganska nytt, ja i min värld i alla fall 🙂 men fortsättning följer.

Semester

Mitt i allt arbete, dieten och dejtandet skall jag alltså åka på semester…
Jag hyser en misstanke om att datorn kommer att smygas ner i resväskan, men målet är att koppla av i 2 veckor med Sofia på bästa hotellet i Alanya. Jag behöver ladda batterierna inför en lång sommar av arbete på The Factory och takterrassen.

personalen på Sunprime alanya beach   selfie1   stranden

Balans i livet är bra har jag hört… 🙂 och när man har som mest att göra så skriver jag blogg 😉

balance-is-the-key-to-life-i2899

Jessica Petroff

Min syster & jag

Systrar

Min syster är ytterligare ett kapitel i min mammas liv som var dolt för mig tills mamma dog, eller ja…det är nästan sant.
Min pappa nämnde en syster kanske 5-6 år innan, men när jag tog upp det med mamma så förnekade hon detta och jag trodde henne.

Mitt i sorgen när begravningen var avklarad och man skulle ta tag i det mer jordnära så får jag ett samtal från banken som sköter bouppteckningen.
Kvinnan i luren säger; Hej, jag heter NN är det Berit jag pratar med….

Den korta meningen kom sedan att vända mitt liv upp och ner.
Samtal löd sedan så här:
Jag: Nej, det är Jessica
Banken: Heter din mamma Anja Petroff
Jag: Ja
Banken: Jag söker hennes dotter Berit
Jag: Jag är hennes dotter…vem är Berit?

Här inser kvinnan att något ät väldigt fel och hänvisar hon mig till folkbokföringen och lägger sen helt sonika på luren.

Vem är Berit?

Jag  sköt alla känslor åt sidan, tog tag i detta och kontaktade folkbokföringen med en gång. Dom informerar mig om att min mamma hade adopterat bort ett ”flickebarn” i April 1966, alltså bara 1 år och 5 månader innan jag föddes.
Hon heter Berit sa dom, men dom kunde inte berätta mer eftersom hon var adopterad.

Tankarna snurrade runt i huvudet, jag var arg, frustrerad och ledsen på min mamma som så uppenbart hade ljugit för mig. Någonstans förstod jag nog att skammen var för mycket att bära, men jag kände mig inte så förlåtande i den stunden.
Jag visste sedan tidigare att jag hade en äldre bror som var bortadopterad, men nu var det en syster också.
Detta fick mig att ifrågasätta min existens, varför blev jag kvar och inte dom?

Nu är det så att man då och då i livet möter myndighetspersoner med ett hjärta och det hade den kvinnan som jag pratade med. Hon sa till mig att skriva ett brev till Berits adoptivföräldrar som hon sedan skulle skicka till dem åt mig.hjärta

När brevet var skrivet och inlämnat till den fantastiska människan som jag tyvärr glömt namnet på så återstod bara att vänta och hoppas. Jag visste ju inte hur dom skulle reagera eller om Berit ens visste att hon var adopterad.
Någon vecka senare så fick jag ett brev, eller snarare ett kort i ett kuvert från min syster….hon skrev att hon hade fått mitt brev och att när hon hade landat i detta så skulle hon kontakta mig. Jag blev rörd när jag läste kortet, det blev plötsligt så verkligt att jag hade en syster.

Första samtalet

Det gick kanske en vecka eller två och sen en dag ringde telefonen, när jag svarade så hörde jag bara: Hej jag heter Berit och är din syster, med andan i halsen sa jag hej. Det var inledningen till århundradets längsta telefonsamtal och en djup vänskap med en syster som jag aldrig hade vetat om.
Herregud vad vi pratade, jag tror inte att någon av oss minns vad vi pratade om men det var så naturligt, vi klickade omedelbart och bandet bara fanns där.

Det var precis så där töntigt som man hör andra säga på TV, pusselbiten som alltid hade saknats hade nu hittat sin plats.

Första mötet

Det första telefonsamtalet blev till många och ganska snart så bestämde vi att jag skulle åka ner till Göteborg där hon bodde.
Tågresan var den längsta i mitt liv, det så mycket känslor på en gång. Jag var förväntansfull, nervös, orolig, glad, ja i stort sett allt på känsloskalan passerade under den timma som tågresan tog. När jag kliver av så tittar jag efter en blod tjej i blå kappa…och det finns tre på perrongen, vad är oddsen för det…

Vi hittade dock varandra på perrongen och tillbringade en fantastisk helg ihop, nu 24 år senare så kan vi se tillbaka på mängder med minnen som väger upp de minnen som vi inte har av varandra som barn.
Självklart känns det ibland tråkigt att vi inte fick växa upp ihop, vår mamma var ju i ärlighetens namn inte den stabilaste människan att växa upp med och det hade varit skönt att kunna luta sig mot varandra.
Ibland vill ödet annorlunda och om mamma hade behållit Berit så hade jag inte funnits, så det fanns väl en mening i att det blev som det blev.

Då och då genom åren så har jag funderat på hur det kom sig att jag blev kvar och det var ödets nyck. Min pappa gifte sig med mamma och hennes familj fick veta att jag fanns, när dom sedan skilde sig när jag var 1 år så flyttade mamma till min mormor.
Denna fantastiska kvinna skall jag berätta om en annan gång, men hon är anledningen till att jag inte blev bortadopterad, på gott och ont.
Både som barn och som vuxen är det svårt att inte vara önskad, är man inte önskad som barn så präglar det hela ens liv.
Jag har hittat mig själv idag och är trygg i mig själv, men länge lämnade jag relationer för att inte bli lämnad.