Snart dags att fylla 50- Hur gick det till?

Jag har hört rykten om att fylla 50 är något slags milstolpe. och jag antar att det är inte alltför långt från sanningen. Jag menar, jag överlevde min tvåårstrots, mina tonår, min egen tonåring och 20-års åldern …. sen blir det lite suddigt och ”Vuxenlivet” tog kontrollen över mitt liv. Jag gifte mig, skaffade barn, skilde mig, gjorde karriär, tjänade pengar och skaffade mig skulder att betala.
Jag var upptagen, upptagen, upptagen, och sen för omkring ett och ett halvt år sedan hör jag en avslappnad kommentar från min kära syster som skickade chockvågor genom min hjärna.

”Jag fattar inte att vi snart skall fylla 50, hur fan gick det till? ”
Jag reagerade med en bedövande tystnad, hur verkligen?

Panik, tårar, Femtio? Femtio! Mina bästa år … borta, bara så där när jag inte ens såg?
Fan, fan, fan ta dig tiden! Du är odödlig, och jag hatar dig för det är inte jag.

Nu närmar jag mig 50 med stormsteg, det är bara 2 veckor kvar för mig MEN min älskade syster fyllde redan 50 i April 2016….lite skadeglad är jag nog i sann lillasyster anda 🙂

Helt seriöst så undrar jag vad fan som hände…när jag var 20, typ igår så var 30 lastgammalt och att fylla 50 var så nära döden man kunde komma. Trots detta så känner jag mig högst levande, kan det vara så att 50 är det nya 30 😉

För att muntra upp mig själv och mina jämnåriga medsystrar så har jag skrivit ner 5 skäl till varför 50 är magiskt,  här kommer dom:

  1. Du är fri
    Någon gång under det senaste decenniet(förhoppningsvis) har barnen tagit studenten och flyttat ut, vilket i sig är den största löneförhöjning du någonsin fått.
    Du kan gå loss på resor, kläder och givetvis skönhetsvård utan att få samvetskval.
  2. Du är fortfarande ung.
    När jag var yngre så trodde jag skulle bli annorlunda när jag blev äldre och att jag helt magiskt en dag skulle bli en äldre version av mig själv. Musiksmaken skulle ändras och jag skulle plötsligt klä mig ”äldre”
    Men icke, insidan känns exakt som när jag var 25(men lite smartare), det är bara utsidan som har tagit lite stryk.
    Detta kan dock också åtgärdas idag om man vill…och har råd.
    Jag lyssnar fortfarande på samma musik, även om jag på senare år även lärt mig att uppskatta Sinatra& Co. Jag har fortfarande samma dåliga omdöme när jag festar och kan ses ta en shot eller två (tre, fyra) Jag tycker fortfarande att samma killar är snygga, fast dom nu åldersmässigt är i nivå med barnarov.
  3. Du säger vad du tycker
    Detta kan vara så kul. Jag menar, på riktigt hysteriskt roligt. Och jag önskar att jag hade lärt mig detta för tjugofem år sedan!
    När jag var yngre, slösade jag bort så mycket tid på att oroa mig för vad alla skulle tycka och tänka om mig. Jag orkar inte ens tänka på hur många gånger jag varit tyst när jag borde ha sagt något, eftersom jag ville passa in och ville bli omtyckt.
    Jag har haft en hel del vänner genom åren som inte var riktiga vänner. Jag har då och då varit som en fyrkantig kloss som skall passa in i ett runt hål, bara för att bli omtyckt av människor som jag egentligen inte riktigt gillar. Hur galet är inte det?
    Jag har insett att det är okej om varje enskild person på planeten inte gillar mig. Vilken uppenbarelse! Det är egentligen självklart, men när man är tjugofem är det mycket mer en liv eller död situation att vara omtyckt  än det är nu, nästan två och ett halvt decennium senare.
    Nu säger jag vad jag tycker och tänker, inte för jag att är en bitch… eller kanske lite…:)
    Jag orkar inte med att försöka kontrollera människors uppfattning om mig genom undanflykter. Det är ansträngande och jag har varken tid eller ork för det.
    Det du ser är vad du får, om du gillar mig, nice. Om inte… ja, gå vidare
  4. Unga människor tror att du är klokare än du är 🙂
    De flockas till mig för att få råd om män (eller kvinnor); De kommer till mig för en axel att gråta mot. De anförtror saker till mig som dom ”aldrig skulle kunna berätta sina föräldrar”. De frågar mig hur man hanterar jobbiga livssituationer.
    Jag är nu innehavare av mystisk kunskap, liksom hur världen såg ut innan internet. Jag delar med mig av fantastiska berättelser, som den gången på den mörka medeltiden när jag fick punktering och mobiltelefoner inte hade uppfunnits ännu. De ser på mig med en känsla av vördnad när jag försöker förklara hur det var att bo hemma och vänta vid telefonen för ”att en kille” skulle ringa.
    Det är obetalbart när man ser blicken av misstro när jag försöker förklara sådana arkaiska begrepp som telefonboken, TV utan fjärrkontroll och kortregister och dom förundras över min förmåga att komma ihåg telefonnummer.
  5.  Du är stark
    När man nått denna aktningsvärda ålder så har man kastats runt i livets flipperspel lite … eller mycket. Man har haft hunnit både ramla av och klättra tillbaka på hästen många gånger. Under dina närmare 50 år så har du testats känslomässigt, personligt, äktenskapsmässigt, barnmässigt, ekonomiskt, hälsomässigt och lite till. Du vet vad du skall oroa dig över och vad som inte är värt mödan. Du har utvecklat en ”jag ger fan i vilket” gen och vet vad du skall lägga din energi på och vad du bara skall ge fan i.

 

Fars dag utan pappa

fatherless_day_no_patriarchsJag har aldrig firat fars dag!

Mina föräldrar skildes när jag var 1 år och sen var pappa sällan närvarande och syntes aldrig till runt fars dag.

Jag minns fars dag som en av dom ensammaste dagarna på året under min uppväxt, alla hade någon att fira utom jag.

Visst hade min pappa en bra ursäkt, han var sjöman och när jag var 9 år flyttade han till Filippinerna. Enda sättet att nå honom var via rederiet och skicka telegram…för er som inte vet vad det är…  🙂 här är en länk till Wikipedia.

Min uppväxt bestod av hundratals brutna löften om när han skulle komma, presenter jag skulle få och att han skulle ta hand om mig när mamma söp som värst.
Jag skulle få flytta till honom i Manila(Filippinerna), han målade upp en vacker bild och hoppet tändes…
Men han kom aldrig och presenterna lyste med sin frånvaro, mamma försökte komma med ursäkter för att maskera hans svek…men sorgen och besvikelsen åt sig in i själen ändå.
Det kom aldrig några vykort eller presenter från andra sidan Atlanten, jag var övergiven och faderslös tills han en dag dök upp när jag var 20 år.

Vi pratade om detta vid ett enda tillfälle och det var ett långt samtal, jag frågade hur han kunde lämna mig med en mamma som redan vid min födelse hade alkoholproblem.
Han berättade hemska saker om hur hon hade lämnat mig hemma ensam när hon skulle spela bingo och han var på jobbet. Hur han gång på gång hade hittat mig skrikande och hungrig i spjälsängen när  han kom hem.

Jag frågade ännu en gång hur han hade kunnat lämna mig där och förklaringen för honom var enkel, han kunde inte tänka sig att jobba i land.

Att jobba som sjöman var allt för honom och det överskuggade allt, men det var ändå inte hela sanningen. Han skapade ett liv i Filippinerna med en ny familj som han tog hand om, han tog bättre hand om barn som inte var hans än om mig.
Det gjorde precis lika ont att bli ratad som vuxen som när jag som barn satt och hoppades och drömde om att pappa skulle älska mig.

Min pappa dog 2001 en månad innan sin 60-års dag, dom sista åren hade vi en bättre vänskaplig relation och han träffade min son så ofta han var i Sverige.
Jag är glad att dom fick träffas och att min son har en annan bild av min pappa än jag.

Jag hatar inte min pappa, men jag hatar hur sveket har påverkat mig.
Jag sörjer inte min pappa, men jag sörjer det som kunde ha varit.
Jag saknar inte min pappa, för det finns inget att sakna.

Min syster & jag

Systrar

Min syster är ytterligare ett kapitel i min mammas liv som var dolt för mig tills mamma dog, eller ja…det är nästan sant.
Min pappa nämnde en syster kanske 5-6 år innan, men när jag tog upp det med mamma så förnekade hon detta och jag trodde henne.

Mitt i sorgen när begravningen var avklarad och man skulle ta tag i det mer jordnära så får jag ett samtal från banken som sköter bouppteckningen.
Kvinnan i luren säger; Hej, jag heter NN är det Berit jag pratar med….

Den korta meningen kom sedan att vända mitt liv upp och ner.
Samtal löd sedan så här:
Jag: Nej, det är Jessica
Banken: Heter din mamma Anja Petroff
Jag: Ja
Banken: Jag söker hennes dotter Berit
Jag: Jag är hennes dotter…vem är Berit?

Här inser kvinnan att något ät väldigt fel och hänvisar hon mig till folkbokföringen och lägger sen helt sonika på luren.

Vem är Berit?

Jag  sköt alla känslor åt sidan, tog tag i detta och kontaktade folkbokföringen med en gång. Dom informerar mig om att min mamma hade adopterat bort ett ”flickebarn” i April 1966, alltså bara 1 år och 5 månader innan jag föddes.
Hon heter Berit sa dom, men dom kunde inte berätta mer eftersom hon var adopterad.

Tankarna snurrade runt i huvudet, jag var arg, frustrerad och ledsen på min mamma som så uppenbart hade ljugit för mig. Någonstans förstod jag nog att skammen var för mycket att bära, men jag kände mig inte så förlåtande i den stunden.
Jag visste sedan tidigare att jag hade en äldre bror som var bortadopterad, men nu var det en syster också.
Detta fick mig att ifrågasätta min existens, varför blev jag kvar och inte dom?

Nu är det så att man då och då i livet möter myndighetspersoner med ett hjärta och det hade den kvinnan som jag pratade med. Hon sa till mig att skriva ett brev till Berits adoptivföräldrar som hon sedan skulle skicka till dem åt mig.hjärta

När brevet var skrivet och inlämnat till den fantastiska människan som jag tyvärr glömt namnet på så återstod bara att vänta och hoppas. Jag visste ju inte hur dom skulle reagera eller om Berit ens visste att hon var adopterad.
Någon vecka senare så fick jag ett brev, eller snarare ett kort i ett kuvert från min syster….hon skrev att hon hade fått mitt brev och att när hon hade landat i detta så skulle hon kontakta mig. Jag blev rörd när jag läste kortet, det blev plötsligt så verkligt att jag hade en syster.

Första samtalet

Det gick kanske en vecka eller två och sen en dag ringde telefonen, när jag svarade så hörde jag bara: Hej jag heter Berit och är din syster, med andan i halsen sa jag hej. Det var inledningen till århundradets längsta telefonsamtal och en djup vänskap med en syster som jag aldrig hade vetat om.
Herregud vad vi pratade, jag tror inte att någon av oss minns vad vi pratade om men det var så naturligt, vi klickade omedelbart och bandet bara fanns där.

Det var precis så där töntigt som man hör andra säga på TV, pusselbiten som alltid hade saknats hade nu hittat sin plats.

Första mötet

Det första telefonsamtalet blev till många och ganska snart så bestämde vi att jag skulle åka ner till Göteborg där hon bodde.
Tågresan var den längsta i mitt liv, det så mycket känslor på en gång. Jag var förväntansfull, nervös, orolig, glad, ja i stort sett allt på känsloskalan passerade under den timma som tågresan tog. När jag kliver av så tittar jag efter en blod tjej i blå kappa…och det finns tre på perrongen, vad är oddsen för det…

Vi hittade dock varandra på perrongen och tillbringade en fantastisk helg ihop, nu 24 år senare så kan vi se tillbaka på mängder med minnen som väger upp de minnen som vi inte har av varandra som barn.
Självklart känns det ibland tråkigt att vi inte fick växa upp ihop, vår mamma var ju i ärlighetens namn inte den stabilaste människan att växa upp med och det hade varit skönt att kunna luta sig mot varandra.
Ibland vill ödet annorlunda och om mamma hade behållit Berit så hade jag inte funnits, så det fanns väl en mening i att det blev som det blev.

Då och då genom åren så har jag funderat på hur det kom sig att jag blev kvar och det var ödets nyck. Min pappa gifte sig med mamma och hennes familj fick veta att jag fanns, när dom sedan skilde sig när jag var 1 år så flyttade mamma till min mormor.
Denna fantastiska kvinna skall jag berätta om en annan gång, men hon är anledningen till att jag inte blev bortadopterad, på gott och ont.
Både som barn och som vuxen är det svårt att inte vara önskad, är man inte önskad som barn så präglar det hela ens liv.
Jag har hittat mig själv idag och är trygg i mig själv, men länge lämnade jag relationer för att inte bli lämnad.

Min vän

Idag är det 8 år sedan en av mina bästa vänner lämnade oss och jag tänker fortfarande på henne varje vecka.

Jag minns tydligt dagen hon började i min klass,  vi klickade direkt och blev vänner.
Våra liv hade så många likheter och vi kunde öppet prata med varandra om svårigheterna med att leva med våra mammor som båda hade alkoholproblem.
Vi tacklade dock omvärlden på väldigt olika sätt, jag blev stark och hård medan hon blev känslig och ständigt sökande efter bekräftelse.
När jag pekade finger och bad dryga klasskamrater dra åt skogen, så ville hon så gärna passa in och vara som alla andra.
Mycket av högstadiet gick åt till att försöka passa in istället för att bara vara sig själv och inse hur fantastisk hon faktiskt var, det är säkert så för många men när det är ostabilt hemma så blir det ännu värre.

Men så hittade hon mannen i sitt liv eller pojken kanske man skall säga för dom var inte så gamla då 🙂 i detta så hittade hon sig själv och började skapa sitt liv.

friendship

Det var fantastiskt att se henne blomma upp, vara så kär, köpa hus och få barn. Jag minns när jag åkte hem till henne efter första barnet, hon verkade så vuxen med eget hus, man och barn 🙂 Jag bodde fortfarande hemma….
I alla år så var jag avundsjuk på henne, men på ett bra sätt.
Hon verkade ha allt med barnen, skolan, jobbet och huset under kontroll, det var en massa fritidsintressen som skulle jongleras vid sidan om allt annat och barnen var verkligen hennes allt.

Vi pratade mycket under deras uppväxt om allt som hände och den känslomässiga bergochdalbana som man lever i med barn. Dom älskar och och ser upp till oss och sen helt plötsligt blir dom tonåringar….
Lite då och då under dessa samtal så kunde man höra tjejen hon var innan, behovet att passa in och vara bäst.
När vi någon gång tog ett glas vin så dök dom gamla demonerna upp igen och det var nog först i vuxen ålder som jag faktiskt förstod hur påverkad hon var av mobbingen i skolan.

Sen en morgon ringer telefonen och en röst i andra änden frågar om min vän är hos mig…jag minns det som om det var igår.
– Nej, hon är inte här
– Pratade ni igår?
– Jaaaa, hon skulle se finalen i Let´s Dance hemma. Jag kollar inte på det. Vad är det som händer???
– Vi vet inte vart hon är….hon är borta.

Den meningen gjorde mig illamående och någonstans visste jag att något var väldigt fel, det var dagen då min vän hade lämnat oss.
Det obegripliga hade hänt och sorgen slog ner som en hök i oss alla, den rev och slet medan vi försökte förstå.
Maken, barnen, vännerna, vi var alla som förlamade och letade efter svar överallt. Så småningom fortsatte livet för oss alla och vi överlevde, men det satte spår i oss alla på olika sätt och band oss samman på andra.

Sorgen och saknaden efter en fantastisk vän finns alltid där och jag vårdar minnet ömt.

Lapp1

 

Sorgen efter mamma

Idag när jag var ute med Elsa (hunden) så mötte jag en kvinna som jag har sett i parken då och då.
Hon frågade om jag hade någon erfarenhet av ett ställe som ligger i grannhuset där dom har seanser….jag var lite förvånad över frågan, men fick säga att det har jag inte.
Då berättade hon att hennes pappa hastigt hade gått bort för någon dag sedan och att hon var nedbruten av sorg.
Vi hade ett långt samtal hon och jag om sorg och hur man sörjer, jag sa till henne att alla sörjer olika. Man måste välja sitt eget sätt att sörja och inget sätt är fel oavsett om man väljer att prata med en präst, hålla seanser eller bara gråta, men man bör så småningom gå vidare.

Samtalet med kvinnan fick mig att tänka på min mamma Anja som gick bort den 14 Januari 1991 endast 52 år gammal.
Jag sörjer inte min mamma längre och har inte gjort på många år, men jag kan bli ledsen för hennes skull för allt som hon har missat eftersom hon dog så tidigt i livet.
Hon fick aldrig se mig riktigt vuxen eller gift, hon fick aldrig träffa min son Daniel eller se honom växa upp.

Mamma

Min relation med min mamma var minst sagt stormig från början till slut, det fanns dagar när hon var en fantastisk bullbakande mamma och det fanns dagar när jag inte kunde väcka henne för att hon hade däckat.
Humöret svängde med hennes perioder och ju närmare en period av drickande man kom desto mer opålitlig blev hon.
Trots allt som vi hade gått igenom under min uppväxt så var sorgen när hon dog som en svart avgrund. Det gick så fruktansvärt fort, hon blev sjuk måndag lunch och tisdag 21.00 tog hon sitt sista andetag.

Vi hann aldrig säga farväl, förlåt eller jag älskar dig…

Smärtan slog som en slägga rakt in i magen när min morbror vände sig om och sa att det var över, den slog luften ur mig totalt och tårarna hade inget slut.
Det var en sorg som för mig var helt överraskande, jag hade alltid trott att jag skulle bli lättad när det var över.
Efter otaliga försök att ta sitt eget liv gav kroppen nu upp utan hennes hjälp och kastade in handduken, alla de gånger jag hade suttit i väntrummet och hoppats var nu ett minne blott.

Jag var nog någonstans lättad, men sorgen över allt som aldrig blev och aldrig skulle kunna bli nu när hon var borta var så definitiv att den var helt förlamande.

Trots allt detta så sörjde jag min mamma djupt i 2 veckor till begravningen var över, sen sträckte jag på mig och gick vidare i livet för det var så jag var fostrad.
Jag sörjde inte mindre än andra, bara mindre synligt och jag har alltid med mig mina kära i hjärtat, men sorgen och saknaden blir mindre för varje dag, månad och år.
Sorgen jag känner idag är mer för mammas skull, över det liv hon levde och alla svårigheter hon fick möta från barnsben som gjorde att hon gav upp så tidigt.

Jag kan också känna en sorg för min son som aldrig fick känna sin mormor och för det hopp jag hade för att han skulle vara det som kunde fått henne att vilja leva.

Hennes berättelse kommer jag att skriva om någon gång, den är dock inte så mycket Ooops utan en sorglig berättelse om ett krigsbarn som aldrig hittade rätt väg.