20160615_140953

Berättelsen om min mamma är komplicerad och jag har velat skriva den ganska länge.
Jag har skrivit och skrivit om och berättelsen har fått växa till sig och mogna, den är ett sätt för mig att bearbeta och förlåta.

Krigsbarn

Min mamma – Anja Irené Petroff föddes den 5 november 1939 och den 30 november anföll Sovjetunionen Finland och det Finska vinterkriget var ett faktum.
Den 13 December fattades beslut i riksdagen om att evakuera barn till Sverige  och i första vändan under våren 1940 evakuerades 10 000 krigsbarn med tåg till Sverige, min mamma och hennes 4 år äldre bror Olavi var 2 av dessa.
Totalt skickades ca. 80 000 barn till tryggheten i Sverige under krigsåren.

20160615_141227 barn tåg

Mamma hade turen att hamna som krigsbarn i en fantastisk familj i Ljusdal – familjen Lignell
Familjen blev hennes egen och dom tog henne till sig som sitt egna barn och hon växte upp där i tron att dom var hennes föräldrar.
Rätt eller fel av familjen kan diskuteras, men dom gjorde det av kärlek till ett barn som kom till dem när hon var så liten och dom trodde att hon skulle få stanna för alltid.

Fru Anna Lignell, Anja Petroff och Herr Lignell 20160615_142648 20160615_140953 20160615_142456

Hon växte upp i en miljö som inte påverkades nämnvärt av kriget som rasade i resten av världen.
Hon hade allt en liten flicka kan önska sig; en kärleksfull familj, fina kläder, vackra dockor och mat på bordet.
Mamma stannade som krigsbarn hos familjen Lignell i nästan 6 år och deras band växte sig väldigt starkt.
Alla bilder som mamma har sparat vittnar om en fantastisk familj fylld av glädje.

Mamma Anja på trappan till hemmet i Ljusdal 20160615_141024

Efter krigets slut så ville min mormor givetvis få hem sina barn och en förvirrad ledsen flicka skickades tillbaka till ett krigshärjat och fattigt Finland, till en familj som hon inte kände.
Flytten från en vacker vit villa i Ljusdal till ett torp i Finland blev tuff för en nu 6 1/2 år gammal tjej.
Jag minns att mamma berättade om tågresan ”hem” och känslan när de tjänstemän och kvinnor som skulle följa barnen hem slet henne ur familjens armar.
Hon pratade om paniken hon hade känt och hur hon grät och ropade efter mamma och pappa.
Min mormor var med vid det samtalet och hon var så ledsen, hon sa många gånger efter det samtalet att borde ha låtit mamma stanna i Sverige. Inte för att hon inte älskade henne, men för att hon såg vilken skada det beslutet hade orsakat.

När mamma kom tillbaka till Finland så var det fattigt, hon kunde inte språket, kände inte människorna och inget i hennes liv var sig längre likt…
Jag kan inte ens föreställa mig hur det kändes för henne att bli tagen från den enda familj hon kände till, bli satt på ett tåg till ett land och en familj som hon inte kom ihåg.
Familjen Lignell i Sverige försökte hålla kontakten och skickade brev och presenter i flera år, det var en oerhörd sorg även för dom att förlora sitt barn. Familjen skickade leksaker och kläder, fina porslinsdockor med korkskruvar och volangklänningar som mamma i sin sorg klippte av håret på och hängde i snaror på vinden.
Mammas äldre syster som var kvar i Finland under krigsåren hade aldrig sett så fina saker, hon grät och försökte rädda dom så gott det gick.

Men barn är anpassningsbara och efter en tid så vande hon sig vid sitt nya liv och hade nog en så lycklig barndom som hon kunde ha, men saknaden efter familjen i Sverige och spåren av traumat försvann aldrig.
Hon pratade om det vid ett fåtal tillfällen, men det var oerhört känsligt för henne och var som ett öppet sår ända tills hon gick bort.

20160615_143121[1]

Mamma med sin finska familj

20160615_143017[1]

Mot Sverige igen

Tillbaka till Sverige

När hon fyllde 16 år så klippte hon av sig sitt långa hår och vid 19 packade hon sina få ägodelar och flyttade till Sverige.
Först var hon barnflicka åt sin äldre bror Olavis son, han var ju också krigsbarn och återvände till Sverige när han blev vuxen.
Precis som så många andra kvinnor från Finland så skeppades hon sedan in i en syfabrik i Borås där hon jobbade något år innan hon tog sig vidare till Göteborg och bytte arbete till servitris på restauranger i Göteborg och på Svea linjen som då trafikerade linjen Göteborg – England.

Det är nu mammas vilda liv börjar, ett liv som innebar arbete och fest dygnet runt.
Fotografier som hon har lämnat efter sig visar bilden av en sorglös ung kvinna som lever livet, men det är bara en fasad.
Hon gör allt för att döva smärtan och sorgen med arbete, alkohol och män.

20160615_142915[1]
1963 får hon sitt första barn, min bror Per Mikael. Hon försöker ta hand om honom, men han blir så småningom bortadopterad till en familj i Lidköping…tror att han var ca. 2 år då.

Den 5 April 1966 kommer nästa barn, min syster Berit som omgående placeras på barnhem.
Exakt varför vet vi inte, men hon var med all säkerhet inte kapabel att vara en mamma.
I hennes pass kan man se att hon redan i slutet av Maj är tillbaka i Marbella, livet går vidare och hon dövar känslorna i Spanien där festen gick vidare.

Under hösten 1966 träffar hon min pappa på Svea Linjen och blir gravid igen i januari 1967…
Det som händer är att min pappa gifter sig med henne i Februari 1967 och det hindrar henne från att lämna även mig.
Han ger dock upp innan jag har fyllt 1 år, skilsmässan är ett faktum och vi flyttar hem till min mormor som vid detta laget har flyttat till Sverige.
Livet för mamma fortsätter dock i oförminskad fart, hon arbetar, lever och festar hårt tills mormor får nog när jag fyller 8 år och flyttar ut….

En fungerande alkoholist…

Min mamma var en ”fungerande” alkoholist i den mån att hon hade ett arbete som hon skötte hyfsat under hela min uppväxt och troligen i en massa år innan jag kom till världen, men hon var också djupt deprimerad och drack i perioder.
Hennes liv kretsade i mångt och mycket kring henne själv ända fram till jag fyllde 8 år, hon arbetade hårt och festade lika hårt.
Hon hade flera jobb och alla pengar lades på resor till Spanska solkusten och Marbella där hon levde ett glamoröst jetset liv några veckor om året.
Jag har högvis med fotografier på fester från 60-talet där hon frotterar sig med skådespelare, miljonärer och kungligheter.

Man kan väl säga att min och mammas relation under min uppväxt var i bästa fall komplicerad, men jag älskade henne.
Det var oerhört svårt för mig att förstå varför hon var som hon var när jag växte upp, det är först när man själv växer upp och får barn som man kan börja förstå vidden av det som hände när hon var barn och hur det påverkade henne.

Nu när jag är vuxen kan jag titta tillbaka och förstå vad som formade henne, men såren i själen som skapades av mina upplevelser som barn läker lika lite som hennes gjorde.

Min mamma blev bara 52 år och trots att hon överlevde kriget så blev hon ett av krigets offer.