Sorgen efter mamma

Idag när jag var ute med Elsa (hunden) så mötte jag en kvinna som jag har sett i parken då och då.
Hon frågade om jag hade någon erfarenhet av ett ställe som ligger i grannhuset där dom har seanser….jag var lite förvånad över frågan, men fick säga att det har jag inte.
Då berättade hon att hennes pappa hastigt hade gått bort för någon dag sedan och att hon var nedbruten av sorg.
Vi hade ett långt samtal hon och jag om sorg och hur man sörjer, jag sa till henne att alla sörjer olika. Man måste välja sitt eget sätt att sörja och inget sätt är fel oavsett om man väljer att prata med en präst, hålla seanser eller bara gråta, men man bör så småningom gå vidare.

Samtalet med kvinnan fick mig att tänka på min mamma Anja som gick bort den 14 Januari 1991 endast 52 år gammal.
Jag sörjer inte min mamma längre och har inte gjort på många år, men jag kan bli ledsen för hennes skull för allt som hon har missat eftersom hon dog så tidigt i livet.
Hon fick aldrig se mig riktigt vuxen eller gift, hon fick aldrig träffa min son Daniel eller se honom växa upp.

Mamma

Min relation med min mamma var minst sagt stormig från början till slut, det fanns dagar när hon var en fantastisk bullbakande mamma och det fanns dagar när jag inte kunde väcka henne för att hon hade däckat.
Humöret svängde med hennes perioder och ju närmare en period av drickande man kom desto mer opålitlig blev hon.
Trots allt som vi hade gått igenom under min uppväxt så var sorgen när hon dog som en svart avgrund. Det gick så fruktansvärt fort, hon blev sjuk måndag lunch och tisdag 21.00 tog hon sitt sista andetag.

Vi hann aldrig säga farväl, förlåt eller jag älskar dig…

Smärtan slog som en slägga rakt in i magen när min morbror vände sig om och sa att det var över, den slog luften ur mig totalt och tårarna hade inget slut.
Det var en sorg som för mig var helt överraskande, jag hade alltid trott att jag skulle bli lättad när det var över.
Efter otaliga försök att ta sitt eget liv gav kroppen nu upp utan hennes hjälp och kastade in handduken, alla de gånger jag hade suttit i väntrummet och hoppats var nu ett minne blott.

Jag var nog någonstans lättad, men sorgen över allt som aldrig blev och aldrig skulle kunna bli nu när hon var borta var så definitiv att den var helt förlamande.

Trots allt detta så sörjde jag min mamma djupt i 2 veckor till begravningen var över, sen sträckte jag på mig och gick vidare i livet för det var så jag var fostrad.
Jag sörjde inte mindre än andra, bara mindre synligt och jag har alltid med mig mina kära i hjärtat, men sorgen och saknaden blir mindre för varje dag, månad och år.
Sorgen jag känner idag är mer för mammas skull, över det liv hon levde och alla svårigheter hon fick möta från barnsben som gjorde att hon gav upp så tidigt.

Jag kan också känna en sorg för min son som aldrig fick känna sin mormor och för det hopp jag hade för att han skulle vara det som kunde fått henne att vilja leva.

Hennes berättelse kommer jag att skriva om någon gång, den är dock inte så mycket Ooops utan en sorglig berättelse om ett krigsbarn som aldrig hittade rätt väg.

1 svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *